Woman, I love you!

2014-02-28 Av: Anna Samuelsson i kategorin: Funderingar, Praktikanter 2013, Tanzania

Kärlek finns överallt. Kärleken är universell. Men kärleks ses med olika ögon runtom i världen. Uppvaktning och kärleksritualer, liksom rollerna i spelet om kärlek och samliv är olika vart du än vänder dig.

I Tanzania verkar dejting- och varatillsammans- kulturen inte vara särskilt lik den svenska. Annorlunda, mer rakt-på och mindre romantisk. Polygami verkar snarare vara regel än undantag och det är klart att du har olika rättigheter beroende på om du är man eller kvinna. Kristallklart.

Häromdagen när jag gick själv gatan fram kom en kille springande efter mig.

”Hey, you! Wait!” killen svettades under sin keps á la hip hop-rapper-style. Cool guy.

”You know, my name is Israel. You know you look like Rihanna! So, I wonder, can we be together, you and me?”

Jag skrattade nej till svar.

”Why not?” Eyy, what is your name?”

Jag sa att mitt namn är Anna och att vi inte kan vara tillsammans för att jag redan har en pojkvän hemma i Sverige.

”Soo, why can’t we be together?

Som jag sa, jag har pojkvän.

”Does that mean you and I can’t be together?”

JA.

”Why?”

För att det är så.

”Okey, then I want to be your friend. See you around Anna!”

Och så gick vi båda åt varsitt håll.

En annan gång; jag, Elsa och Amanda var på väg till en restaurang för att äta middag. En äldre man hejdar oss och tar oss i hand.

”Girls, I want to marry one of you!” deklarerade han på knagglig engelska.

Nej, tack sade vi, drog tillbaka våra händer ur hans hårda grepp och gick därifrån med honom ropande efter oss.

Roligt i stunden. Men vissa män är mer hotfulla och fysiska. Fler än en gång har jag varit tacksam för att jag i stunden inte var ensam. Sådana här ”kärleksscener” händer ofta. Minst en gång i veckan. Under hela vår vistelse här har jag fått fler frierier än jag någonsin kommer få under resten av mitt liv. Och nej, det är inte på skoj. Oftast är de ärligt menade.

Att ha en man i sällskapet reducerar antalet friare markant. Men efteråt kan man tillsammans skratta gott åt alla män som fnyst och tyckt att ”han har så många kvinnor, han borde dela med sig!” eller försökt köpslå direkt om en ny fru med vår ”förmyndare”.

Bara nu denna morgon när jag, Elsa och Amanda gick till jobbet fick vi ett helt fotbollslag som ropade efter oss.

”Baby, I love you!”

”I love you so much!”

”Please, marry me!”

Skratta. Det är det jag kan göra. Inombords är jag förvirrad, sorgsen och trampad på. För det är inte roligt att alltid få uppmärksamhet, bara för att jag fötts till kvinna. Att var jag än går och vad jag än har på mig bli avklädd med blicken. Bli ropad efter. Bli kallad ”baby”. Få skamliga förslag. Är det såhär för kvinnor i Tanzania? Hur står de ut med att alltid ses som sexobjekt? Hur står de ut med att alltid vara lägre värderade än män? Hur står de ut med att män ständigt visslar eller ropar? Hur står de ut med att vara något man köpslår om?

Jag är uppfostrad med att alla ska respekteras, oavsett kön och hudfärg. Jag tror på jämställdhet. Jag tror på att alla människor föds som likar. Att vi alla i tidernas begynnelse hade samma värde.

Sedan hände något.

Världen valde att privilegiera ett kön. Utnämna ett kön som det starkare, med fler friheter, rättigheter och ge det makten att bestämma.

Och det var inte det kvinnliga könet.