Vad händer när fältpersonalen ger sig av?

2014-04-15 Av: Linda Andersson i kategorin: Kenya

Francis Atonya fortsätter plantera träd och odla hållbart – även om inte Vi-skogen finns på plats.

Det där med bistånd. Är det egentligen lönt? Ger det egentligen några långsiktiga förändringar eller är det bara plåster på en fraktur? Och blir inte allt bara som vanligt när fältpesonalen vänder bort blicken? Nä – allt bistånd är inte bra bistånd. Men mötet med Francis Atonya skulle ge vilken biståndstvivlare som helst hicka. För trots att det är över 5 år sedan Vi-skogen lämnande byn Makutano Bonde i Kenya så grönskar gårdarna och bönderna fortsätter praktisera de metoder de lärt sig. Här fortsätter Vi-skogens anda att spira – utan fältpersonalens närvaro.

Avokadoträdet dignar av frukt. Bananklasarna hänger så tunga på stammarna att de behöver stöttas upp. Kaffeplantorna skjuter nya skott. Träden ger skugga till den lilla innergården. Ett välmående jordbruk helt enkelt. Francis Atonya visar stolt oss runt på gården medan hans hustru Pamela Atonya rensar majsen som torkat i solen. Tre av barnen är i skolan, medan de andra tre redan flyttat ifrån barndomshemmet. Eftermiddagssolen är mild. Harmonin i familjen lyser igenom. Gården andas samarbete och framgång.

- Titta där, säger Francis och pekar mot tomtgränsen. Träden här ramar in gården och skyddar majsen. Och ser ni napiergräset där som jag har till mina djur? Det är tips jag fått från Vi-skogen.

Ofta arbetar Vi-skogen 3 år intensivt med en region, och sedan 2 år med uppföljningsarbete och lägre intensitet i utbildningarna. Därefter lämnar fältpersonalen helt regionen för att möta nya byar, nya bönder. Men resultatet håller i sig.

- Innan vi träffade Vi-skogen odlade vi mest majs och lite bananer. Men sedan diversifierade vi våra grödor och gjorde en plan för hela gården, för att använda den på bästa sätt. Så nu försörjer den hela familjen och vi behöver inte köpa mat.

Metoderna är många. Men träden är fortfarande kärnan i Vi-skogens biståndsarbete. Och här på gården är träden är många; grevillea, sesbania, white sapote. Och de har gett mycket till gården; ökade skördar, frukt, foder, skugga, vindskydd, ved. Och så timmer. Förra året kunde Francis sälja en del och pengarna gick rakt av till barnens skolavgifter.

- Jag säger till mina barn att aldrig sluta plantera träd, för de behövs. Utan träd och utan Vi-skogens skulle livet här på gården varit svårt. Rent av miserabelt. Jag hade inte haft några trädprodukter alls från min gård utan fått köpa allt. Och hur skulle jag fått pengar till skolavgifter?

Bistånd som funkar i längden. Helt enkelt. Generation efter generation.

Pamela Atonya rensar majsen som torkat i solen.