Utmaningarnas Uganda

2014-01-13 Av: Louise Johansson i kategorin: Klimatförändringar, Praktikanter 2013, Uganda

Jag sitter i en sliten fåtölj, som har burits ut på balkongen. Mitt emot mig sitter 67-åriga Esther Lubwama i en annan fåtölj. Båda fåtöljerna har burits ut från vardagsrummet i huset, för att vi ska kunna sitta ostört och prata. En flätad färgstrålande matta har lagts på betongen mellan stolarna. Fåtöljerna har varsin trästomme och en gammal sliten skumgummidyna, som sjunker ihop när man sätter sig i den.

Esther Lubwama Foto: Mia Madsen

Utanför den täckta balkongen silar regnet ner. Det är inget våldsamt afrikanskt regn, som tar med sig allt på sin väg. Det är mer en jämn och stilla ström, som svalkar luften behagligt, lägger en fuktig duk över alla växter och tar fram doften av jord.

Jag har precis frågat Esther om hennes utmaningar som bonde, och som vore det på beställning går en flicka förbi med en korg på huvudet på vägen nedanför. Korgen är full av bönor.

- Hon är på väg ut för att så, berättar Esther. När vi planterade i början på säsongen, fick vi aldrig något regn och därför förstördes bönskörden av torkan. Nu är vi i slutet av regnsäsongen. Egentligen borde torkan ha kommit redan, men som du ser regnar det fortfarande, fortsätter hon.

Nu har de beslutat att testa att så även om det är utanför säsongen. Om de har tur kanske de kan skörda bönorna i februari. Det blir lagom till när skolan börjar, då kan inkomsten från bönorna betala skolavgiften. Förhoppningen hörs i Esthers röst när hon berättar om sina nya planer, som är väldigt osäkra och riskabla, men hon nämner inte vad som händer om turen skulle utebli.

Esther berättar att det är klimatförändringarna som är skälet till rubbningarna i säsongerna. Förut visste man exakt på dagen när regnet skulle komma och när det skulle sluta. Nu kan de inte förutspå någonting. Det extrema vädret får svåra konsekvenser för familjen när skörden uteblir.

En annan stor utmaning för henne är att grödorna i stigande omfattning drabbas av sjukdomar och skador. Bananpalmernas löv blir gula och ramlar av. Frukterna blir också gula, men de blir aldrig mogna utan bara hårda och torra.

På samma vis är det med kaffeplantorna. Även deras löv blir gula och ramlar av. Sedan torkar kvistar och grenar in och till slut dör hela kaffeplantan. Den återhämtar sig aldrig igen.

Fruktträdens blommor är hon tvungen att spruta, för att inte de kommande frukterna ska ruttna eller torka in och bli hårda som stenar.

 

HIV-smittad

Men det finns en annan utmaning i Esthers liv, en som hon inte nämner. Inte för att hon är blyg, inte för att hon inte vill och inte för att hon skäms. Esther är bara inte offertypen. Hon har andra och viktigare saker att tänka på än sjukdomen, som aldrig kommer att lämna hennes kropp.

Hon har levt med diagnosen HIV-positiv i tretton år nu. När hon först upptäckte den blev hon rädd. Hennes man hade då två år tidigare gått bort i samma sjukdom och lämnat henne ensam med barnen och den 10 ha stora gården, som de hade skött om tillsammans sen hon var 17 år gammal. Den första tiden var tuff. Det var svårt att få tag i medicin och hon kände sig ofta utmattad och utan styrka i kroppen. Den lokala medicin som fanns till hands hjälpte inte.

För tio år sen etablerades en vårdcentral i distriktet. Esther var bland de första som fick ta del av medicinen och stödet som fanns att hämta där och hon märkte snabbt skillnad. På vårdcentralen lärde hon sig hur hon ska ta hand om sin kropp och sköta sina mediciner. Hon har lärt sig att det är viktigt med näringsriktig mat och lägger nu extra energi på sina egna grönsaker. Numera kan hon gå och jobba hela dagar på åkern. Hon känner sig stark i kroppen. Inte ens malaria har hon drabbats av sen dess.

Esther utstrålar precis den styrka och beslutsamhet som hon beskriver. Som många andra ugandier jag har träffat sörjer hon inte sin olycka. Det är en tuff vardag hon lever i. Hon har elva munnar att mätta på sin lilla gård, alla skall hållas friska och många av dem skall även gå i skolan. Hennes egen sjukdom är enbart ett problem bland många, som hon inte kan göra något åt.

Hon oroar sig mer för sina barn och barnbarn. Några av dem är också HIV-smittade.
- Det är tufft att vara tonåring och leva med HIV, förklarar hon.

Jag kastar en blick ner på gårdsplanen, där barnen som är hemma på lov håller i gång med olika aktiviteter. Det går inte att se vilka av dem som är sjuka. Är det tjejen som gick iväg för att så bönor? Är det den lilla nakna flickan under mangoträdet? Är det pojken i den smutsigt gul-bruna tröjan som sitter på trappan eller kanske han med pinnen i handen och den rinnande näsan? Det kanske är alla fyra eller kanske ingen av dem. Sjukdomen är överallt, men märks inte förrän man kommer till vårdcentralen och ser den långa kön med människor, som väntar på att testa sig eller att få sin medicin utlevererat.

Ute på landsbygden, på Esthers lilla gård, fortsätter livet ändå. Man lever för dagen. Odlar sin mark efter bästa förmåga och tar itu med utmaningarna när de dyker upp. Innan dess finns det ingen anledning att oroa sig.

När vi åker från gården igen har regnet gjort den smala vägen lerig. Vår chaufför stiger ut för att slå på fyrhjulsdriften på Vi-Skogens stora vita jeep. Dagens stora utmaning, att ta sig fram på leriga afrikanska vägar, löses enkelt genom att vrida på en manick på bilens framhjul. Sedan kan vi fortsätta. Förbi en svart ko, som har lämnats i vägkanten för betning. Förbi myrstackar högre än bilens tak och förbi gårdar med fler bönder och barn, med fler utmaningar än jag kan drömma om.