”Undvik Westgate och Peponi Rd, skottlossning. Kram!”

2013-09-25 Av: Linda Andersson i kategorin:

13:01 Pip Pip. SMS:et från Cecilia trillar in. ”Undvik Westgate och Peponi Rd, skottlossning. Kram!”
13:05 Pip Pip. ”Något hände nyss. Vi vet inte vad. Men åk hit till oss via Waiyaki way istället. Kram!”

Vi står med barnen mitt i Storymoja Hayfestival i Nairobi, en litteraturfestival med hundratals barn och unga. Mei har en fjäril ritad i ansiktet. Sigge ett blommande hjärta. Kollar snabbt Daily Nations webbupplaga. Inget. Fram med BBC. Inget. SVT, SR och DN då? Jo, där står det. Attack mot Westgate. Det kniper till. Minns inte längre vad jag läste för nyhetsuppdateringarna sedan dess har varit tusentals och åter tusentals. Jag håller Sigges lilla hand i min. Hjärtat slår.

Titus ringer från jobbet. Are you home? Kriskommunikationsplanen är igång och alla kontaktas. Jo, vi är safe. Hur är det med kollegorna? Det verkar som att alla mår bra.

Runt omkring oss fortsätter festivalen. Det börjar tisslas i några hörn men ännu är inte nyheten ute. Mei drar iväg oss till den där pjäsen vi kom för att se. Den om aliens som stjäl vatten ur byns brun. Samtidigt som vi översätter teatern för barnen uppdaterar vi febrilt alla sajter vi kommer åt. Nu är nyheten även ute på Reuters. Åhörarna bredvid mig lånar min iPhone och läser. Det sprider sig snabbt.

Dagarna som följer efter kl. 13:01 den 21 september 2013 är…ja vad är dom. Absurda? Vi vet inget och ändå skriker alla ut sina budskap. Det är somalier. Det är Al Qaida. Det är Al Shabaab. Fyra döda. 31 döda. 62 döda. Militären har kontroll över byggnaden. Explosioner hörs igen. Alla terrorister är fångade. Nya skottsalvor hörs från Westgate. Fler terrorister gömmer sig i ventilationen. Säkerhetsläget förhöjt. Men alla utlänningar är säkra. Var försiktiga – gå inte till öppna platser. Hundratals gisslan. Nä, dussintals i gisslan. Alla fritagna – men var är dom då? Sextio mammor, pappor, systrar, bröder, vänner, släktingar saknas fortfarande kl. 10:33 tisdagen den 25 september. Sextio individer som plötsligt ingen officiell källa känns vid.

På måndagsmorgonen är vi tillbaka på kontoret. Vi sitter 10 minuter från Westgate, Lower Kabete är inte längre bort än så. Några äter lunch ute i bandan. De fem explosionerna hörs tydligt – någon har sprängt hål i taket på Westgate. Och så röken. Den svarta tjocka röken som stiger. Helikoptrarna fortsätter cirkulera. Militärflygplanets höga ljud kommer och går, kommer och går. Själv äter jag nudlar och grön papayasallad. Jag tror det är gott. Twitter påslaget. BBC påslaget. SVT påslaget. Al Jazeera påslaget. Uppdaterar varje minut. Försöker ta tag i den där broschyren som ska översättas. Mailar något onödigt mail. Uppdaterar SVT igen. Och så SR. Knapphändiga uppgifter. Men Ripås och Myrenberg är våra källor till sanningen. Och röken stiger på andra sidan dalgången.

En kollega väntar fortfarande besked från sin granne. Hon jobbade på Nakkumat i lördags, på Westgate. ”Physical headcount” har gjorts men fortfarande inga besked.

En av servitörerna på lunchrestaurangen saknar fortfarande sin kusin.

En nära vän läser listan över saknade och döda och hittar namn han känner igen. Barnens klasskamrater, efternamnet stämmer, men det är ”bara” en släkting. Det kommer så nära.

En vän till en vän föll när hon rusade ut ur Westgate. Fick krosskador på benet.

En vän hoppas fortfarande få tag på sina vänner sedan i lördags.

Men få ut gisslan då för HELVETE! Levande.

Och så vi. Vi som klarade oss utan en skråma. Och hela kontoret som möts och gläds över att varenda stol är full runt mötesbordet på måndagsmorgonen. Och Svenska skolan som har fulla skolbänkar.

Sen blir det tyst. Sedan i måndags kommer inga vettiga nya uppdateringar från regeringskällor. Inget från Kenya Red Cross. Inget från Interior CNG. Belägringen är över – men svaren finns inte där. Den där känslan av att ”nu är det över” uteblir helt. För ingenstans finns svar att få. Var är de 60 saknade?

Jag håller händerna stadigt om min tekopp. Morgonmöte med kollegorna i bandan precis som alla onsdagar. Vi uppmanas till försiktighet. Attackerna kan bli fler. Brottsligheten befaras öka. Välj rätt områden. Agera lugnt om vi utsätts för överfall. Jag känner det fullständigt absurda i att kl. 09:11 fråga sina medarbetare ”Men hur ska jag göra då in case of a carjacking?” Och så det fullständigt absurda i att få noggranna instruktioner om att man inte ska ta av sig sitt bälte för då skjuter de.