Träd som blir till skolavgifter

2014-01-21 Av: Linda Andersson i kategorin: Tanzania

Faustini Kashaija och hans son Ernest på gården i Tanzania

Den vita jeepen skumpar iväg med fyrhjuldriften påslagen mot byn Nyakanaja. Vi flyger som vantar i baksätet, jag, en Vi-skogen field officer och min swahili-tolk (ledsen, men jag kan bara räkna till 10 än så länge på swahili och säga ”Kan du le, tack”). Vi är långt ute på Tanzanias landsbygd och framför mig har jag en fullspäckad vecka med nya möten. Med lite logistisk medvind och en rejäl dos inshallah ska vi lyckas intervjua 14 familjer på tre dagar för att få reda på hur deras år med Vi-skogen sett ut. Hur har det påverkat gården och vad ger det egentligen familjerna? Tre minneskort ligger tomma i väntan på bilder. Anteckningsblocket luktar fortfarande kartong. Och väskan är fylld av cup-a-noodles. Jag gillar nämligen inte kål och ris, i alla fall inte en hel vecka.

Med ett rejält handslag möter Faustini oss på gårdsplanen. Han är vår första bonde att besöka. En vanlig kille du vet, fru och två barn. Och så en liten gård där han odlar bönor, bananer, majs och potatis – och klimatkompenserar genom trädplantering. Här bor han med sin fru Josefina, sonen Ernest och en nyfödd baby. Första mötet med Vi-skogen var för fyra år sedan – och idag är familjen en av de flera hundra bönder som planterar träd för klimatkompensation genom Vi-skogen. Och han är stolt. Stolt över vad familjen åstadkommit tillsammans.

- Vi har planterat 359 träd i en dunge på gården. Tack vare dem så blir vinden inte lika kraftig här och då klarar sig grödorna bättre. Pengarna vi får för klimatkompensationen har vi använt till skolavgifter för våra barn, till nya trädplantor och till att förbättra gården.

Det är genom sitt medlemskap i bondegruppen Juhudi som Faustini får sin utbildning. För Vi-skogen stöttar inte bönder enskilt, utan i grupp. Det blir bättre effekt så och resultaten hållbara även när Vi-skogen lämnat ett område för at jobba vidare i ett annat med nya bondegrupper. Faustini har gått utbildningar både i trädplantering och skötsel. Men också i hur han genom agroforestry (samplantering av träd och grödor) kan förbättra gårdens produktivitet och bekämpa de envisa sjukdomarna på bananplantorna som drabbat hela området.

Idag använder vi gödsel från grannens kor till våra bananplantor och andra grödor. Det har verkligen ökat skördarna! Vi får större bananstockar och kan sälja dem för ett högre pris på marknaden. Förut behövde vi köpa till extra mat till hushållet, men nu med mer egen mat från gården så behöver vi inte det.

Faustini och hans familj har kommit en lång väg i kampen mot fattigdom. Det har kunskapen om hur de förbättrar sitt jordbruk för att få större skördar och hur de genom träden får en tryggad tillgång till vindskydd, ved och timmer. Nu drömmer de om framtiden för sina barn.

- Jag önskar att mina barn får en bra utbildning och lär sig om entreprenörskap. Så att de kan bli självförsörjande och inte vara beroende av min gård.

Efter en lång intervju och en ännu längre och svettig fotosession där jag krälat i banangropar för att hitta rätta kameravinkeln i skuggan (jodu, Marcus Lundstedt, här offrar man sig för konsten kan jag säga), slänger vi oss in i bilen på väg mot nästa familj. Handsprit, en klunk vatten, en banan och så flyger vi som vantar igen i baksätet. Anteckningblocket luktar inte längre kartong, det är tummat och har en lätt doft av jord.