”This is field!”

2014-11-12 Av: Alfred Fransson i kategorin: Praktikanter 2014, Rwanda

Fältbesöken har börjat och vi har fått se en och annan regninsamlingsanordning. Så här i början är det skönt att vi åker ut tillsammans så att vi alla tre får se så många olika delar som möjligt av det som Vi-skogen jobbar med. Sen är ju så klart tanken att jag ska snöa in på nederbörd, men det är fortfarande både roligt och lärorikt med allt det andra. Dessutom underlättar det att vara tre stycken som kan ställa frågor. Vi tänker i olika banor och när någons hjärna börjar koka över av alla intryck så kan de andra hoppa in. För övrigt funkar en Ronaldinho-hatt inköpt i Kina utmärkt som skydd mot solen och för att inge någon sorts bondeauktoritet.

Första dagen ger vi oss ut till Gasabo-distriktet, som ligger precis norr om Kigali. Vi slår oss ihop med Ernesto som är fältansvarig i Gikomero-sektorn. Han tar täten på motorcykel och vi följer efter i en stor vit jeep. I närheten av huvudstaden är vägarna asfalterade, men ute på landsbygden kan det vara en annan femma. Det visar sig även att vad vi i Kigali trodde var extremt backigt är förhållandevis platt jämfört med resten av landet.

Terass med potatis Terassodling med potatis. Till höger syns taket på plantskolan

Till slut är vi framme hos gruppen Duhanirejohazaza där vi tas emot av presidenten Erias. De har tjugotvå medlemmar varav femton kvinnor och sju män. På en brant sluttning odlar de bland annat potatis (”ibirayi”), trädtomater (”ikinyomoro”) och passionfrukt (”amatunda” eller ”marakuja”). I sluttningen står även en plantskola omgärdad av vattengropar för att motverka erosion. Groparna behöver grävas om ungefär en gång i veckan på grund av regnen.

Vattengrop En vattengrop

En bit bort vid husen får vi se prov på regnvatteninsamling med tillhörande hemmasnickrad vattentank. Konstruktionen består i en presenning som får stöd av en rektangulär ram. På ovansidan sitter det myggnät som täcks av korrugerad plåt. Den senare behöver dras undan när det regnar för att stupröret ska kunna leda in vattnet som leds från ett stort plåttak. Det gäller alltså att vara hemma när det regnar för att systemet ska samla in något vatten. Väl insamlat används vattnet för bevattning av en köksträdgård, till diverse hushållssysslor och till kon som finns på innegården.

Tank Gikomero-0356 Från vänster: ”Bonde-Alfred”, Fia, Erias, Magnifique, Ernesto och Jean-Claude (Foto: Ellen)
Vattentank Gikomero Plåten har dragits undan för att visa insidan. Uttag görs med dunk

En annan dag ger vi oss iväg norrut mot Shangasha-sektorn i Gicumbi-distriktet. Det är nästan ända uppe vid gränsen till Uganda och här är det om möjligt ännu backigare och vyerna är löjligt storslagna. Efter ett första stopp vid en plantskola och en grupp som odlar klätterbönor och majs öppnar sig himlen och vi får söka skydd under ett plåttak. Tekniskt sett är plåt ett bra material för tak när det gäller att samla in vatten i och med att det blir en väldigt ogästvänlig plats för mikroorganismer att vistas i när solen ligger på. Boendemässigt smattrar det något vansinnigt dock.

Vi slänger oss in i bilen och kör vidare trots regnet. Innan vi kommer fram till gruppen Hingimbuto, som har ett växthus med ett bevattningssystem där de odlar tomater (”inyanya”), besöker vi biodlare. För att kunna ta oss ner till platsen där de har sina bikupor måste en av medlemmarna hämta en hacka för att fixa till trappan i sluttningen som regnet gjort sitt bästa för att spola bort. Antal närahalkupplevelser tickar upp till tre.

Tomatinspektion På spaning efter tomater
Växthus Växthus till höger. Bakom skymtar vatteninsamlingen

Växthuset och bevattningssystemet har Hingimbuto fått finansiellt stöd av Vi-skogen för att kunna installera. Regnet faller på taket och leds via rännor och stuprör ner i en halvt nersänkt mellanförvaring byggd av block av pressad och torkad lera och tätad med en presenning. Därifrån tas vattnet med hjälp av dunkar till en upphöjd plasttank som rymmer 1000 liter. En jerry can rymmer tjugo liter så för att fylla tanken behöver någon alltså gå femtio gånger (och bära ett ton). Från tanken går det en slang in i växthuset. Bevattningen sker genom att vatten sipprar ut genom små hål i slangen med jämna mellanrum. För tillfället syns det inga tomater på plantorna. De har redan skördats och dessa plantor har gjort sitt. Nu behöver de sätta nya.

Stuprör Stuprör från taket…
Inlopp tank …och in i mellanförvaringen
Insida tank På insidan finns en presenning
Bevattningstank Bevattningstanken
Rör Kran för att starta bevattnignen

Vi tackar för visningen (”Murakoze cyane!”) och beger oss hemåt, vilket betyder ännu en skumpande bilfärd. ”This is field!” skrattar vår chaufför, Emilian, och rattar på för glatta livet för parera alla ojämnheter i vägen. Under resan hem delar vi på den ihopsamlade lunchfikan bestående av kex, bananer (”imineke” eller ”igitoki” beroende på sort), friterade bollar och getgrillspett. Blodsockernivåerna återvänder till behagligare nivåer och vi kan tänka tillbaka på en väl spenderad dag. Hur frågor som hur mycket vatten en ko dricker kan framtvinga sådana skrattsalvor förblir dock ett mysterium.