”Slå honom som ett djur – han är ändå inte min son”

2014-04-07 Av: Linda Andersson i kategorin: Funderingar

JagBarPaEnDrom

 

- Han slog och sparkade mig. Sa att jag var dum och att ingen älskade mig. Att jag lika gärna kunde byta skola eller bara gå till stranden och ligga med en Europeisk turist istället.

Orden stockar sig. Den 13-årige pojken i andra sidan luren är förödmjukad. Ledsen. Arg. Jag tror han gråter. Han har ont i sitt ben och kan inte gå efter att läraren misshandlat honom i klassrummet. Igen. Bandage, smärtstillande och två sprutor senare mår han bättre. Fysiskt. Inom mig väller det upp. Ord som inte lämpar sig i en blogg. Ord som inte lämpar sig för barnöron. För att han är ett barn, vår vän i andra sidan luren. Ett barn vars rättigheter världen skiter i.

Jag samlar mig. Frågar om hans mamma har pratat med skolan. Nä, hon blir så blyg framför auktoriteter och vågar inte, men tydligen har styvpappan varit där. Jag blir glatt förvånad – bra att han tar sitt ansvar. Hur gick det då?

- Inte bra. Pappa sa till lärarna att de kunde slå mig som ett djur så fort jag gör fel. Jag var ändå inte hans barn.

Samtalet är det värsta jag haft med pojken sedan jag träffade honom för två år sedan. Visst, läget har svängt mellan hopp och förtvivlan tidigare, men vi har alltid hittat lösningar – på skolavgifter, bristen på mat, avsaknaden av tak över huvudet, malarian. Vi har lyckats hitta lösningar tillsammans på problem som tyckts oöverstigliga. Men nu, nu sinar mina vägar framåt. Förutom de där fula orden så väller en matklöshet över mig.

Allt började egentligen när våra barn träffade nya vänner under en resa. Det blev en ny erfarenhet för vår sexåriga dotter Mei. Hon träffade barn som aldrig fått ta del av hennes så självklara rättigheter: mat, skydd, skolgång, kärlek. Barn som inte delade hennes självklara frispråkighet. Barn som inte hade något alls; som bodde i ett fallfärdigt skjul på lånad mark med sin mamma och sin styvpappa som utsätter dem för risker. Men barn är barn. Och lek är lek. Så de busade tillsammans som om varje dag var den sista och lovet verkade aldrig ta slut.

Men dagarna kom när det var dags för oss att packa ihop och för vännerna att gå tillbaka till klassrummet. Men barnen gick aldrig till skolan – pengarna till skolavgifter saknades. Så vi betalade direkt till skolan. Men skoluniformerna skulle familjen köpa själva. Styvpappan drack upp pengarna.

Vi provade nya vägar. Stöttade familjen via en bekant som vi litar på och han har gjort sitt allra bästa. Men hoten från styvpappan blev för allvarliga mot honom. Orden var hårda. Han vågar inte längre vara mellanhanden.

Så vi testade att få kontakt med skolan. Kanske kunde det vara en väg framåt att prata direkt med rektorn och läraren? Dagen efter ringer telefonen. Och samtalet blir det västa jag har haft med familjen på två år.

Att bo och leva i Kenya är upp. Och det är ner. Det är de stora penseldragen med fantastiska biståndsprojekt som förändrar livet för hundratusentals människor. Men det är också att se vardagen på nära håll för de barn som råkar riktigt riktigt illa ut. En vän till mig hemma i Sverige frågade mig häromdagen hur det är att jobba här. Om jag ser positivt på utvecklingen eller om det känns som droppar i ett hav. Mitt svar är ja – på båda två.

För bondefamiljerna jag träffar genom Vi-skogen har fått utbildning, stöd i att förbättra sitt jordbruk, sina rättigheter tillgodosedda – de ser ökade skördar och de ser sin dröm inom räckhåll. De har en framtid. Utvecklingen går framåt.

Men killen i andra sidan luren. Han är bäst i klassen. Han älskar engelska och matte. Han drömmer om ett liv där han kan försörja sin mamma och sina småsyskon så fort han blivit stor nog. Han bär på en dröm. En dröm som resten av världen stampar på. Jag hör på hans röst att han inte gett upp. Men jag undrar hur länge han orkar håll emot. Hur länge orkar han bära sin dröm?