Och där kommer vi

2013-12-19 Av: i kategorin: Funderingar, Klimatförändringar, Praktikanter 2013, Tanzania

Under ett fältbesök i Inano zone i Tanzania kan mycket hända. Exempelvis så kan en av praktikanterna bli stungen av ett bi på underläppen och kollegor testa pizza för första gången i sina liv. Men det är inte dessa händelser som jag tar med mig hem och behöver flera dagar för att bearbeta. Det är mötet med människor som lever i en helt annan verklighet än den jag lever i. För även om jag är här, ser miljöerna och lyssnar på berättelserna, så kan jag aldrig vara mer än en betraktare. Olika kulturella bakgrunder och förutsättningar, skapar en distans som inte går att bortse från. Särskilt inte i mötet med småskaliga bönder på Tanzaniska landsbygden.

De människor som vi träffade under vårt senaste fältbesök oroar sig ständigt för hunger och för om de ska ha råd att ha sina barn i skolan. Statlig skola må vara gratis men kostnaden för en obligatorisk skoluniform är cirka 80 svenska kronor. Och utöver det så tillkommer kostnader för skolböcker och mat så att barnen orkar med skoldagen. 80 kronor är ungefär vad de får för en get, berättar en av de bönder som jag pratar med. Han sålde ganska nyligen en för att bekosta ett av hans barns första år i skolan. För en familj som kanske bara äger en get och några hönor så är inte det ett alternativ. Då får barnen stanna hemma och jobba på gården istället.

Och där kommer vi, välgödda, trygga och utbildade.

Att möta människor som berättar att hela skördar har gått förlorade eftersom regnet inte längre kommer när det ska, skördar som är avgörande för att de ska kunna äta sig mätta varje dag, skördar som är deras enda inkomst. Då känns mitt jämmer över ett bistick på underläppen som ett pinsamt I-landsproblem.

Alexander Niangage berättar att säsongens majsskörd blev helt förstörd på grund av de uteblivna regnen. I bakgrunden hans dotter Naomi.

Rollen som praktikant är långt ifrån okomplicerad oavsett var du är stationerad någonstans. Men det är inte den rollen som är den största utmaningen här, det är rollen som människa som kommer från ett land som har allt om en jämför med vad många här har.

De vet det och vi vet det.

Att lära sig språket är ett sätt att komma närmre människor. Det märker vi varje dag när vi hankar oss fram med vår knackliga Swahili. Vi möts lika ofta av imponerade kommentarer som av fnitter och frågande ansikten. Det är så mycket mer som följer med ett språk än vad som går att plugga sig till. Det är att förstå nyanserna som är den verkliga utmaningen.

När vi under fältbesöket träffade Vi-skogens bönder kändes det viktigt att försöka att läsa av situationen och stämningen. Jag vill bemöta människor på ett så respektfullt sätt som möjligt och samtidigt ha en fungerande kommunikation med tolken eftersom hen sköter den språkliga översättningen.

Nyantege Mkita Ntarisa, en av bönderna i Inano zone tillsammans med min kollega och tolk Nicholas Kabambo, pratar om vädret.

Bönderna ger oss sina vittnesmål. Vi antecknar. Tar några bilder. Sen åker vi till det lilla landsortskontoret och käkar pizza. Vi äter oss mätta och stämningen är på topp. Det visar sig att flera av kollegorna aldrig har ätit pizza förut. De är till en början lite skeptiska men sätter sedan i sig flera stycken med stor förtjusning.

Senare på dagen åker vi på ytterligare ett besök. Några andra bönder ger oss sina vittnesmål. Vi lyssnar. Antecknar. Tar några bilder till. Sen åker vi hem, äter gott och sover tryggt under våra impregnerade myggnät.

Flera bönder som vi träffade under fältbesöket i Inano zone berättade att hunger är ett ständigt problem i området. På grund av numera oregelbundna regnperioder så är det svårt för dem att planera hur de ska odla. Instinktivt vill jag hjälpa dem direkt. Jag vill ge dem pizzabitarna som blev över från lunchen, vill köpa en tank för dem att samla regnvatten i så att de kan bevattna sina fält även när regnen uteblir. Men så hör jag rösten i mitt huvud. Rösten som säger ”Och sen då?”.

Jag jobbar inte på Vi-skogen men när jag besöker bönder på det här sättet så gör jag det i Vi-skogens namn. Och Vi-skogen jobbar med hjälp till självhjälp, med rådgivning kring vad det finns för långsiktiga lösningar för bönder så att de ska kunna få det bättre.

Efter fältbesöket så berättade min kollega William, att flera av bönderna under fältbesöket frågade efter pengar. De föreslog att vi (jag och de andra svenskarna) väl kan bidra med lite pengar för dem att starta upp sin tegelstensverksamhet med. En annan frågade efter just en tunna för dem att samla vatten i när det regnar. Jag frågade William vad de svarar när bönderna ber om direkt materiellt eller finansiellt stöd från Vi-skogen. Då berättade han att han i just detta fall, förklarade för bönderna att det inte är någon långsiktigt bra lösning att Vi-skogen förser dem med materiella ting eller ekonomiskt stöd. Att det är bättre att de tar ett lån i sin spar- och lånegrupp som han kände till att de var medlemmar i. Eftersom det är ett sätt för dem att undvika den beroendeposition som annars uppstår.

Jag är så imponerad av mina kollegor. De tror så starkt på modellen hjälp till självhjälp. Det gör jag med, tror jag. Men i stunden då jag sitter och tar del av berättelse efter berättelse som får det att hugga till i hjärtat, då är jag inte lika kaxig längre.

Jag går på toaletten och blir på tillbakavägen stungen av ett bi på underläppen. Som för att på något sätt bli påmind om att jag är sårbar jag med.

Här kommer vi.

/Amanda Ingvaldson