”Men mamma stanna då! Det är ju nån som knackar på rutan.”

2013-09-18 Av: Linda Andersson i kategorin:

”Men mamma stanna då! Det är ju nån som knackar på rutan.” Sigge är precis på väg att öppna bilrutan när jag hinner trycka på barnlåset. Utanför signalerar två, nej tre, nej fem barn det universella tecknet för hunger. Handen är kupad. Blicken bedjande. De står så nära så nära. Shoppingcentret är bara ett femtiotal meter framför oss, men jag vågar knappt rulla framåt med rädsla att köra över en fot. Det skär i mig. Fan vad det är orättvist.

Det röda dammet yr runt den vita jeepen från Vi-skogen som skumpar fram mot Mt Elgon. Vi är långt ute på den Kenyanska landsbygden för att träffa bönder engagerade i agroforestry och med egna ögon se den aggressiva avskogning som just nu. Just nu! Sker. Vägen håller på att byggas om och i vägkanten sliter en tanig flicka med att få upp grus i en avklippt gul vattendunk. Kan hon vara 6 år, som Mei? Kanske 8? Hon lyfter upp dunken på huvudet och börjar gå. ”They harvest sand,” säger chauffören som svar på mina långa blickar. ”Some parents don’t care about their kids going to school.”

Jag försöker förklara för varför vi inte stannar för tiggarna för min son, fyraåringen uppväxt i Täby och som nyss bytt hemland till Kenya. Mina svar till honom blir stapplande. Som upprapade utan att riktigt tro på dem själv. Klyschiga. Men så, från baksätet ordentligt fastspänd i den svenska bilbarnstolen, klämmer Mei i med sin förnuftiga 6-års röst. ”Men Sigge. Om man ger en man en fisk så blir han mätt för en dag. Men om man lär honom att fiska så är han mätt hela livet.”

Jane möter oss med ett kraftigt handslag på gården. Hon håller fast blicken. Välkomnar varmt. Ler. Jag blir nyfiken. Kvinnorna jag mött hittills under resan har hållit sig i bakgrunden av sina män. Väntat att bli frambjudna. Svarat lågmält. Varför inte Jane? När jag intervjuar henne under skuggan vävs hennes historia som ett spindelnät under träden. Ensamstående mamma med fyra barn att försörja på en gård med knappa 1,5 acres. För bara några år sedan kämpade hon att få ihop två mål mat om dagen till familjen, idag äter hon tre gånger. Efter att ha fått utbildning i både agroforestry och entreprenörskap och planterat träd, komposterat och börjat variera sin odling, kan hon idag skörda fem säckar bönor istället för bara en, och sälja det som blir över på marknaden. ”I can grow what ever I like, eat whatever I like. I triumph in that!”

Så där ja, på väg till The Junction för att äta luftkonditionerad lunch i Nairobis expat-ghetto, hade dottern sammanfattat det som skiljer biståndsorganisationer från välgörare. Det som hela insamlingssverige kämpar tappert för att tydliggöra för givare. Hjälpen till självhjälp genom trygga partners. Så självklart. Men inte så enkelt i praktiken, i vardagen. Kanske hade trots allt familjens eviga middagsdiskussioner om världen, livet och hjälp till självhjälp faktiskt sått ett frö hos dottern?

Men träden då. Hur viktiga är dom egentligen? Jane spärrar upp ögonen på min fråga. ”Jätteviktiga! De ser till att regnen kommer, att jorden är bördig och förhindrar jorderosion, att vi har skugga och får frukt. Utan dem klarar vi oss inte.” Jane är som en citatmaskin som sprutar ur sig smarta idéer, tänkvärda ord och fantastiska funderingar. ”We depend on the trees – and the trees depend on us,” avslutar hon intevjun och ler.

Vi lunchar till slut på Java House mitt inne i Nairobi. Som Kenyas version till Espesso House. Samma priser. Samma stora kanelbullar. Barnen petar i maten. Som hemma. Det rycker lite i min panna. En tagg. Det svåra i att balansera Nairobis medelklassliv med Mt Elgons fattigdom. En balansgång som hela familjen behöver lära sig att hantera under min tid som Vi-skogens kommunikatör i Nairobi, med hela östra Afrika som arbetsplats. Bring it on!