Jul eller juli?

2014-12-19 Av: Alfred Fransson, Ellen Nordström, Fia Molander i kategorin: Praktikanter 2014, Rwanda

Temperaturen håller sig ganska konstant runt 20-25 grader. Solen går upp vid fem-sextiden och sen ner igen vid sex-sju. Vissa dagar kommer det regnskurar och andra dagar gassar solen på hela dagen. Detta gör att det känns lite som att tiden har stannat och vi är fast mitt i sommaren. Det är förvisso ett tämligen behagligt klimat att fastna i, men det gör det svårt att förstå att det är december och jultider. Lunds slaskvinter kanske inte är så mycket att hänga i julgranen, men den vittnar ändå om att det finns årstider och att tiden passerar.

Lite julstämning infinner sig dock. Vi besöker en julmarknad där det spelas jullåtar i bakgrunden och det sitter en tomte i ett hörn. Annars består utbudet mestadels av samma saker som det finns på alla marknader här: portmonnäer, korgar, träsniderier, tyger, kapsylfigurer och liknande. Det finns även fina flugor och skor. Många i Kigali är väldigt välklädda och noga med utseendet.

gran-0001 En julgran går att skymta från balkongen.

Den största bidragande faktorn till julstämningen här är luciatåget på svenska ambassaden, som vi dragits in i. Vi blir en skara på cirka tjugo personer bestående av folk från ambassaden och olika organisationer som är verksamma i Kigali. Vi träffas under tre kvällar och övar. Då det är ont om tid och mycket text att lära in övar vi även på väg till och från kontoret.

Kvällen då framförandet ska ske fastnar vi i en regnskur på väg till ambassaden varifrån vi ska få skjuts till residenset där evenemanget hålls. Ett par flip-flops stryker med då vi börjar springa. Detta resulterar i att en av oss går barfota resten av vägen – något vi senare får höra är olagligt inne i Kigali. Samma sak gäller att bära saker på huvudet. Syftet med lagstiftningen är att ”modernisera” landet. Det är lite si och så med hur noga polisen är med att lagarna efterlevs dock.

Framme på ambassaden tar vi plats i en av bilarna. Två av oss får ha Jansson i knäet. Under kvällen serveras det julbord i form av olika snittar. Köttbullar, gravad lax och pepparkakor med mögelost svävar runt på fat. Vi får höra att rwandisk tv är på plats. De filmar luciatåget och pratar med ambassadens chargé d’affaires (diplomatrang precis under ambassadör) då det inte finns någon ambassadör i Kigali (hen sitter i Uganda). Efter tåget står vi och pratar med lite folk som vi lärt känna från den nederländska ambassaden. Vi har dem att tacka för foton och videoinspelning av kvällens spektakel.

lucia-0179 Delar av luciatåget. Stjärngossarna har ej hunnit fram än. Foto: Victor Flietstra

Plötsligt dyker rwandisk tv upp och vill ha en intervju med någon av oss. Jag funderar ett tag på hur många gånger en får en sån här möjlighet innan jag tackar ja. Frågorna visar sig bli väldigt diffusa och stundtals känns det mest som att intervjuaren pratar lite allmänt om saker och ting innan han räcker över mikrofonen för en kommentar. En av frågorna rör hur jag tror att luciafirandet kan tolkas av någon som inte är insatt i kulturen. Jag blir lite ställd hasplar ur mig något om att det nog kan se ganska fint ut och låta vackert, men att det är lite lustiga hattar. Frågorna fortsätter kring vad jag har upplevt av den rwandiska kulturen och huruvida jag kan säga något på kinyarwanda. Då jag slänger ur mig några hälsningsfraser får jag följdfrågan om jag vet vad det betyder och där någonstans kulminerar det konkreta i intervjun.

Vi rundar av och jag tackar för mig. Jag vet inte om intervjun kommer med i inslaget, men det känns som en nyttig erfarenhet att ha fått svara på underligga frågor istället för att ställa dem. Från Ellen och Fia, som bara har sett intervjun på avstånd, får jag höra att jag åtminstone har sett trovärdig ut. Nu tar vi jullov. Vi hörs nästa år. Muramuke!