En cool ektivtrafik

2015-02-04 Av: Alfred Fransson i kategorin: Praktikanter 2014, Rwanda

Det finns olika sätt att ta sig runt här i Kigali. Vissa delar är gångavstånd, så som från lägenheten i Kimihurura till jobbet i Kacyiru. Från lägenheten är det även möjligt att gå in till stan om en har en timme till godo och inte vill fixa transport. Det är ganska mycket avgaser längs med vägarna dock så det går inte att räkna med allt för mycket frisk luft under en promenad. Men det finns många olika transportmöjligheter.

Det dyraste sättet att ta sig runt är i taxi. Priset förhandlas i förväg. Samma sträcka kan bli dyrare om det är fler i bilen. Beroende på hur långt en ska så brukar priset ligga någonstans mellan 2000 RWF och 5000 RWF (lite mer än 20-50 kr). Bilarna är vita med en gul rand nertill. Ibland kan de vara svåra att hitta så om en åker med en bra förare kan det vara värt att ta hens nummer. Då ingen vet var olika gator ligger kan det även vara praktiskt med en chaufför som vet var du bor när du ringer efter en. När du ska någonstans är det smidigast att ange stadsdel och olika riktmärken. Alla gator har namn och det går att kolla upp adresser på kartor. Namnen är dock för det mesta på formen KG 670, KK 521 eller KN 388 så det är förståeligt att ingen använder dem.

Minibussar är det billigaste sättet att resa. De har fyra säten i bredd i sisådär sju rader. Det ena mittensätet kan fällas ihop lite snabbt för att öppna upp en mittgång. Vid ändhållplatserna väntar de på att bussen har fyllts upp innan de åker. Detta brukar dock gå fort. Bussarna kör vissa förutbestämda linjer. Dessa har vi dock aldrig sett utritade någonstans och det står inget på utsidan av bussarna för att berätta vart den är på väg. Det gäller helt enkelt att veta var den buss du behöver åka med kör och befinna dig på en lämplig busshållplats för att stiga på. För att lära sig detta får en fråga sig fram.

DSC_0358_1 Regn faller över Nyabugogo. Stationen är som en stor parkeringsplats omgiven av små butiker där biljetter köps hos de olika bussbolagen. Det finns även möjlighet att växla pengar. Utöver de små bussarna som kör inom landet finns det även större bussar som kör till Uganda, Burundi och Kenya. Till Tanzania är det en liten buss till gränsen och så byter en där. I tidningen stod det dock nyligen att det ska börja en ny linje mellan Kigali och Dar Es Salaam.

Bussarna är bemannade med två personer: en chaufför och en som står i dörren och tar betalt. Den som står i dörren ropar även ut vart bussen är på väg då den kommer till en hållplats. Det känns lite som en spontan roadtrip (”Vi drar till Kimironko! Vill du hänga på?”). Vanligen betalar du strax innan du vill gå av (200 RWF, ca 2 kr). När du vill gå av vid nästa hållplats bankar du i väggen varpå biljettpersonen bankar där hen står så att chauffören hör det – ett smidigt och välfungerande system.

DSC_0359_1 Insidan av en minibuss när vi gör oss redo för att åka till Huye – Rwandas akademiska centrum.

Vid en av de större busstationerna (Nyabugogo) går det även minibussar till andra städer i Rwanda (hela landet är något mindre än Småland). Att åka till Kibuye till exempel, som ligger vid Kivu-sjön längst bort i väster, tar ungefär tre timmar och kostar ca 2500 RWF (25 kr). Fördelen med att få en fönsterplats är att en då kan öppna fönstret och har nära till att köpa något från alla försäljare som knatar runt med sina lådor på alla ställen där bussar stannar. Nackdelen är att du har nära till alla försäljare som vill sälja saker till dig. Ett vänligt ”oya murakoze” (nej tack) brukar respekteras dock så det är inget större bekymmer. Vad gäller utbudet så kan du köpa allt du någonsin kan tänkas behöva genom ett bussfönster. Det finns alla sorters drycker, samosas, ägg, muffins, kex, majskolvar, klockor, tidningar, fotbollar, kontantkort, ordböcker och jag vet inte allt. Vi skulle åka till Huye en helg, samma helg som skolorna började igen efter ett lov. Då var det kaos på Nyabugogo. I försäljarnas utbud fanns då även laminerade periodiska system. Att jag inte köpte något är antagligen mitt livs största misstag.

Annars är Rwanda väldigt ordnat för det mesta. Det är en person per säte som gäller (undantaget små barn). Motsvarande bussar i Tanzania jobbar mer utifrån idén att finns det hjärterum så finns det stjärterum – och det finns alltid hjärterum. Åtminstone framsätet i alla bilar har säkerhetsbälten och att inte använda det innebär dryga böter. Alla moto-förare (mer om dem längre ner) har hjälm till sig själva och sin passagerare. Folk tenderar att stå i kö också även om kön vid busshållplatser kan bli lite mer godtycklig när bussen väl kommer.

DSC_0741 Det finns även bussar som ser ut som stadsbussarna i Sverige. Dem har vi inte åkt med ännu dock. De kör antagligen linjer precis som minibussarna, men vi vet inte redigt var.

Det absolut smidigaste sättet att ta sig runt i Kigali är med ”moto”. De finns överallt och det är relativt billigt. Det är en liten motorcykel eller stor moped (jag är lite osäker på benämningarna här). För att få kontakt med förarna är det bara att vifta lite med armen eller om de inte ser kan en göra ett ljud i stil med ett ”psst!”. På något sätt hörs det tydligen jättebra. Priset förhandlas i förväg. Dialogen kan gå något i stil med:

-Mwiriwe! (God eftermiddag/kväll!)

-Mwiriwe!

-Amakuro? (Hur är läget?)

-Ni meza (Det är bra)

-Mmm

-Mmm

-Nyarutarama (en stadsdel)

-Ey

-Mmm

-Ey

-MTN Center (bra landmärke i Nyarutarama)

-Mmm

-Nangahe? (Hur mycket?)

-Maganarindwi (700)

-Haha oya (Nej)

-Ey

-Maganatatu (300)

-Mmm

-Mmm

-Maganatandatu (600)

-Maganane (400)

-Ey

-Ey

-Maganatanu (500)

-Mmm

-Ey

-Sawa, tugende! (Okej, vi åker!)

DSC_0739 Två motos är ute och kör i Kimihurura.
DSC_0736 Närbild på en moto med mobilsurfande passagerare

Ute på landsbygden finns det även cykeltaxi. Tyvärr har jag ingen bild på en sån, men de är extremt utsmyckade. Pakethållaren är utbytt mot en sittdyna och cykeln är målad i olika färger. Den har ringklockor, pinnar som sticker upp som master och lite allt möjligt. Annars är det vanligt att folk är ute och går eller småspringer på vägarna – överallt och hela tiden.

DSC_0735 Bilist, cyklist, fotgängare och moto i Kimihurura på KG 680. I närheten finns en bowlinghall där personalen ställer upp käglorna manuellt.

Cykeltaxi eller moto borde kunna funka i Sverige också – åtminstone på sommarhalvåret eller i städer med mycket turister. Det är ett väldigt smidigt system och det tar inte lika mycket plats som alla bilar och bussar. Rent hypotetiskt skulle det kunna vara ett sätt att skapa jobb för unga, som det snackas så mycket om. Vad gäller kostnader så borde det inte vara så mycket mer än bränsle och reparationer. Någon sorts bokföring tillkommer väl antagligen och fixande med skatt, men det kan inte vara omöjligt. Och även om det är omöjligt så är det ofta saker här i Rwanda från början är helt omöjliga (”It’s impossible”) för att sen efter ett tag visa sig vara fullt möjliga.