Det ligger en man skadad i vägrenen. Och jag stannar inte.

2013-12-03 Av: Linda Andersson i kategorin: Funderingar, Nairobi

Där, på vägen till jobbet, vid Kileleshwa, nära Kasuko rondellen, ligger en man stilla intill vägen. Alldeles stilla. Det är blod framför hans huvud. Och jag stannar inte.

Bredvid honom en matatu, en vit minibus som kör morgonpendlarna till jobbet. Bussen är tom. Passagerarna som bortblåsta. Cykeln ligger utslängd i gatan. Och jag stannar inte.

En man cirkulerar omkring. Kanske är det matatuföraren. Han tittar lite på den stilla mannen. Tittar sig om kring. Lyfter inte sin telefon. Böjer sig inte ner för att ge första hjälpen. Och jag stannar inte.

Simon som kör mig i taxin hajar till. Hinner svänga utanför cykeln. Saktar in. Skakar på huvudet. ”Du ser, ingen ringer ens ambulansen. De är upptagna med att fundera på vem som är skyldig.” Och jag stannar inte.

Jag slänger handen för munnen. Mår illa. Min kropp skriker Stanna Stanna, Förstahjälpen, HLR, Ta honom till ett sjukhus. Men gör jag det så är det jag som får skulden för olyckan. Eller får en lynchmob över mig som ger mig skulden där och då och jag kommer inte hem till mina barn. Eller blir rånad av någon som ser olyckan som en möjligt inkomstkälla. Och jag stannar inte.

”Är du OK?”, undrar Simon. Nä, jag är fanimej inte ok. Men stapplande får jag fram att hemma, hemma hade jag stannat. Jag vill inte hårdna. Inte tappa min mänsklighet. Forsätta vara den jag är. Men realiteten i Nairobi är en käftsmäll utan dess like.  ”Du vet Linda, vi kunde inte ha stannat. Det går inte,” säger Simon och ber på något sätt om ursäkt inför mig. Och jag stannar inte.

Tar upp min telefon. Tweetar. @KenyaRedCross Cyklist down by matatu injured 06:14, Kileleshwa near Kasuko round about. Please please assist #Kimaiyo.  Jag stannar inte. Jag twittrar. Jag. Twittrar.

  • Hans

    starkt att läsa, starkt att behöva ta och få hjälp till att ta ett sådant beslut som går stick i stäv med vad man är van vid från Sverige.