Det är något med Saidat. Hon lämnar mig med en känsla av en fjäril som än så länge är i sin puppa.

2013-12-05 Av: Linda Andersson i kategorin: Uganda

 

Vi sätter oss under jackfruitträdets skugga. Träbänken är len av många års vilande. Den vätter mot fältet där familjens kor betar. Utsikten. Tar andan av mig. Vi-skogens field officer Daniel och chauffören Mahmad vilar i bilen. De har skjutsat runt mig i tre dar och är rätt slitna. Så vi får en pratstund, bara vi kvinnor, i eftermiddagssolen. Stella, en student från Masaka, min räddare, min tolk, översätter samtalet. Jag vill helst ha det så. Bara jag, bondekvinnan och en kvinnlig översättare. Svaren jag får är så annorlunda från när en man är med. Så annorlunda, så starka, så målande. Med en man bredvid mig vet jag att mina frågor i många fall fått korta svar. Tvekande. Och troligtvis blir de inte besvarade alls av kvinnan.

Saidat lyser. Hennes röda sjal om håret får henne att spraka. Hon berättar om allt som har förändrats på gården sedan den där dagen då hon och hennes man träffade Vi-skogen första gången 2010. Om hur hon lärt sig knepen med att låta löv och grenar förmultna på åkrarna och om gödseln som är bra för bananodlingen. Nu slipper hon köpa mat till famljen, allt kan produceras av dem själva. Hon berättar med glöd om spara- och lånaföreningen som deras bondegrupp har och där de kan spara pengar från gården. Hon säger stolt att hon är gruppens talesperson och medlem i styrelsen. Hon sveper med handen över ängen och visar på träden som de tillsammans planterat bortom gräset, en woodlot, som ser till att familjen i framtiden har ved till matlagning så att hon som kvinna inte behöver gå långt och ta av skogens träd.

Husets fönsterluckor i trä är fördragna. Dörren stängd. Det är ovanligt. Ofta bjuds vi in att sitta ner, men nu sätter vi oss ute. Först när det börjar regna rejält bjuder Saidat motvilligt in oss. Det är mörkt där inne. Kalt. I hörnet av rummet ligger en brungul söndrig skumgummimadrass på golvet. Inga lakan. Ovanpå ett bylte, smalt och stilla. En lumpfilt täcker kroppen där. Det är mannens bror. Han är sjuk i HIV eller Aids och hans fru som också är smittad har inte möjlighet att ta hand om honom. Jag får känslan av att han ligger där för att dö.

Därinne fortsätter vi samtala. Svaren blir lite kortare. Avvaktande. Jag frågar henne om hennes drömmar och vad som hindrar henne från att nå dem. Saidat som förut under trädets skugga pratat så målande, så drömmande, så hett önskande, blir nu istället lågmäld. Det är som om hon i en handvändning förbytts till en av de många kvinnor jag mött under mina fältbesök, mött tillsammans med andra män närvarande. Min tolk vänder sig mot mig och mimar (She knows the answer, but she can not say in here) och nickar nästan omärkligt mot byltet på den skitiga madrassen. Jag slätar över och vänder mig till Saidat, äsch, fundera ett slag, du kommer säkert på det när vi går runt gården en stund. Ska vi gå ut? Den friska luften slår emot oss och jag ser hur Saidat sträcker på sig återigen.

Det är något med Saidat. Hon lämnar mig med en känsla av en fjäril som än så länge är i sin puppa och bara väntar på rätt tillfälle att få flyga helt fritt. Så berättar hon det. Hennes dröm. Hennes brinnande önskan att spara sina egna pengar. Den skriande drömmen efter en egen ko som kan ge henne egna kalvar och egen mjölk att sälja. Hennes lågmälda, nästan viskande ord om mannen som inte låter henne bestämma själv över sina besparingar. Hon är som en flod, uppdämd, fångad, kontrollerad, men som väntar på rätt tillfälle att spränga sig fri och gå sin egen väg. Sin egen väg. För förändring i jämställdhet tar tid. Men den kommer.