Bevattning, marknadskrafter och makt

2014-01-13 Av: Linus Karlsson i kategorin: Praktikanter 2013, Uganda

Roströd jord vars dam färgar av sig på precis allt. Kläder, byggnader, till och med växternas blad. Allt bär en diffus nyans av Afrikas jord. Barfota tas ett barns första steg på stampat jordgolv. Groende plantor kämpar sig centimeter för centimeter upp över det hårda jordtäcket, ger hopp om en bra skörd. Jorden är lika sammankopplad med livet som med döden. Gravstenar samsas med bananplantor som bär upp tunga klasar med frukt. Men detta ska inte handla om soltorkad jord utan dess yin, vattnet. Ibland motsatsen till yang då besinningslösa regn tar jorden med sig ut i vattendrag och sjöar. Men inget grönt kan komma ur en jord utan vatten, inget liv kan skapas utan både yin och yang.

Detta vet jordbrukarna i Östafrika och jag har åkt till byn Rwenkibibi i västra Uganda för att lära mig mer om yin, vattnet.

- Jag planterar redan under torkan för att få ett bättre pris på marknaden, berättar Margeret Kirabo.

Tålmodigt svara hon på mina frågor om hur många liter vatten en tomatplanta behöver. Men bland alla svar på teknikaliteter framträder en stolthet över gården. Hon har ett fint hus byggt av brända röda tegelstenar och på hennes tomt har byn valt att placera den allmänna vattentanken. Ett tecken på tillit och förtroende.

Jordbrukare i händerna på marknadskrafter och regn

80 procent av Ugandas befolkning försörjer sig på jordbruk. Mer än 99 procent av detta jordbruk saknar artificiell bevattning och förlitar sig helt på regn. Jordbrukarna planterar när regnperioden inleds i augusti och mars och skördar när vatten åter blir en bristvara i december respektive juni. Uteblivna regn ger dåliga skördar men inkomsterna på marknaderna är små även bra år.

Ett bra skördeår pressar ekonomins lagar om tillgång och efterfrågan ner priserna och på marknaden går ett kilo tomater för 1000 ugandiska shilling, två och femtio svenska kronor. Mycket går också till spillo då lagringsmöjligheterna är små. Stora prisfluktuationer inom en konkurrensutsatt bransch skapar en osäker framtid.
Många gånger lånar jordbrukarna pengar för att kunna köpa frön, gödning och bekämpningsmedel, pengar som ska betalas tillbaka med upp till 30 procents ränta… per månad! Säkerheten är marken de brukar och lever av. Efter regnperioden skördas det mycket lite och bönderna äter mindre men också sämre mat, kraftigt dominerad av kolhydratrika grödor som matoke (matbanan), kassava och potatis.

Men Margerets tomater är röda när grannarnas fortfarande är gröna och när tillgången är liten blir priset stort. Men ingenting kommer gratis och familjens insats är arbete.

- Min man hämtar vattnet med cykel. 400 liters per dag, över två km enkel resa. Fyra gula plastdunkar på 20 liter styck per resa. Fem resor per dag.

Lagring av vatten innebär makt

Det finns gott om vatten i Uganda och på många platser regnar det tre gånger så mycket som i Sverige. Däremot är regnens fördelning över tid mycket ojämn vilket gör att akut torka kan tvinga boskapsskötare att masslakta sina djur. Marknaden översvämmas av kött och priset dumpas. Tomater eller kött, samma ekonomiska regler gäller.
En lösning är att lagra vatten över säsongerna vilket skulle innebära att Margerets man får fem timmar per dag över till andra sysslor. Det är precis detta jag jobbar med på Vi-skogens kontor i Masaka. Designa ett system som kan lagra det överflöd av vatten som faller på gårdarna under regnperioden så att detta kan användas till bevattning och boskap under torkperioden. Ge jordbrukarna en möjlighet att kunna äta grönsaker året om och kontinuerligt sälja sina produkter. Behärska och utnyttja marknadskrafterna istället för att bli dess offer.

Gåva eller samarbete, bistånd kan kosta för mottagaren

Ett bevattningssystem kostar dock pengar. Dammar ska grävas och tätas. Vattenytan övertäckas för att minska avdunstningen och risken för att malaria sprids. Priset är också helt avgörande för om jordbrukare ska ha råd. Vi-skogen kan nämligen inte gå in och helt finansiera system. Dessa tenderar då att inte underhållas av brukarna samtidigt som man riskerar att ge bönderna något de egentligen inte behöver. Bistånd måste vara samarbeten och inte gåvor.

Konsekvensen blir att de allra fattigaste inte har pengar eller andra resurser för att bevattna. Endast de som redan är lite mer välbärgade, såsom Margeret, får möjlighet att äta tomater i februari. Men bistånd kan inte bara gå till de allra fattigaste. Då hade bara akutbistånd existerat, riktat till flyktingar som fått lämna från hus och hem. Akutbistånd är nödvändigt men lindrar snarare symptomen av fattigdom utan att behandla orsaken. Som att ge en bonde en säck majs istället för att lära hen hur man sköter majsplantor. Majs är för en bonde värt mer i ett fält än i en vit plastsäck med blå FN-emblem. Majsen i fältet innebär makt över sin livssituation. En tomat är också mycket mer värd i februari än i december. Februaritomaten ger makt över marknaden.

Det sista Margeret säger innan jag hoppar in i den vita jeepen från Vi-skogen är:

- Vatten är liv. Utan vatten ingenting.

Både jag och bilen har nu en diffus roströd nyans.