Sten Lundgren död

Häpnad och trygghet är vad jag kopplar till honom. Vi reste med honom i Kenya för att titta på den nya Vi-skogen, vår skog, Stens skog. På väg dit for vi genom en dunge med träd höga som Katarinahissar. "Här behövs väl ingen Vi-skog", sa jag. "Du är i Vi-skogen", svarade Sten och såg obeskrivligt nöjd ut över min häpnad.

På samma resa körde vi fast med jeepen i ett träsk vid en flamingosjö. Då fattade Sten det enda felaktiga beslut som jag någonsin kom på honom med. "Vi lämnar jeepen och går hem till lodgen", sa han.

Det är en dödssynd att lämna bilen i Afrikas djurparker. Men jag var alltid trygg med Sten, man kunde gå på vatten med honom liksom. Han vinkade till en buffelhjord i skogsbrynet. Hej. Hej. Afrikas farligaste djur. Det skymde, det blev svart som i en säck och småregnade.

När lejonet började ryta hundra meter bort sa Sten: "Jag går sist, han får äta upp mig först."
När lejonet kom närmare sa han till mig att blixtra in i gräset med kameran. "Jag har ingen film", kved jag. "Det gör inget, du bländar honom", sa Sten.

När vi kom fram till lodgen satte Sten på bandspelaren. Han hade spelat in vår vandring.
Det är lätt att man talar för mycket om Vi-skogen och glömmer hans tid som chefredaktör. Han lotsade Vi genom tidningens svåraste period: åren när KF gradvis minskade sitt understöd ner mot noll. Vi får klara oss själva, det är nog bara bra för tidningen, tyckte Sten.

Han såg oss, han läste oss, han peppade oss. Var fick han sin styrka ifrån? Han var ett geni på att leva.

När han gick i pension drev han, tillsammans med Monica Boëthius, igenom sitt afrikanska trädplanteringsprojekt, mot omgivningens loja ointresse. Han som aldrig varit utomlands började pendla ner till Kenya, med Vi-resor ut till bushen och äventyret.

Skicka inga blommor. Skicka träd. Skicka en hel skog. Det är det minsta vi kan göra för honom.

Publicerad i Tidningen Vi nr 7 2006